Kvinnan och staden – Tillhör staden verkligen alla?

När: 08 Mar
Kl. 07.30-09.00

Plats: Whites kontor Katsan, Östgötagatan 100, Stockholm

På internationella kvinnodagen den 8 mars bjöd White in till ett seminarium om genusperspektiv i stadsplanering. Vi ställde oss frågan vem staden egentligen tillhör? Och hur kan olika kompetenser tillsammans bidra till att osynliga gränser suddas ut i stadens offentliga rum?

Teresa Lindholm, specialist i social hållbarhet på White, inledde morgonens seminarium genom att fråga: Kvinnan i staden, var finns hon?
På 1800-talet eller till och med under tidigt 1900-tal var en ensam kvinna i det offentliga rummet lika med prostituerad. Men efterhand utökades kvinnors utrymme i storstäderna. I New York skapade kommersiella krafter ett eget shoppingstråk för välbärgade kvinnor, The Ladies Mile, där kvinnor kunde röra sig utan mäns blickar.

Men när man frågar unga kvinnor i dag var de trivs bäst svarar de flesta hemma, hemma hos en kompis eller på kafé i en galleria. Män svarar däremot att de trivs bäst på offentliga platser i närmiljön. Så frågan är hur mycket som har hänt under de senaste hundra åren?

Kvinnor har även andra rörelsemönster än män och de åker mer kollektivt.

– Detta behöver vi ta hänsyn till i stadsplaneringen men sanningen är att det ofta faller bort. I detaljplanering verkar det vara lättare att väga in dessa aspekter men det behövs redan i översiktsplaneringen, sade Teresa Lindholm.

Kvinnan och staden

Unga kvinnors plats i staden
I projektet Flickrum i det offentliga har Rebecca Rubin och Angelica Åkerman, arkitekter på White, och Anna Ågren, specialist i social hållbarhet White, arbetat med frågan om unga kvinnors plats i stadens offentliga rum. Projektet är ett samarbete med UngaTur, ungdomsrådet i Skarpnäck och ungdomsledare från Stockholms stad och Kulturskolan.

Vad krävs då för att unga kvinnor ska känna sig trygga och bekväma i det offentliga rummet? Vi vet att exempelvis spontanidrottsplatser nyttjas till 80 procent av män. I projektet har man på ett verkligt nyfiket sätt närmat sig frågan genom att lyssna på dem som är experter på området – ungdomarna själva. Samarbetsprojektet fick sin började efter UngaTurs föreställning Du vet havsdjupen som beskrivs som ett lekmanifest om våra gemensamma utrymmen, en fantasi om att få plats. Publiken följer Gloria och Frida, som genom sina barndomslekar och tonårsfantasier gör om stadsrummet till ett flickrum fyllt av hemligheter.

Under researchen till föreställningen hade ungdomarna och arkitekterna från White kallats in som referensgrupp.

– Vi har arbetat med att ta tillvara på alla medverkandes erfarenheter. Det ställer större krav på att regissören har en pedagogisk roll och det kräver mer resurser och tid. Men det skapar också en konstnärlig relevans och ger fler perspektiv och frågor som man bearbetar inom produktionen, sade Rebecka Holmström, före detta konstnärlig ledare UngaTur.

Med föreställningen som gemensam grund tog projektet Flickrum i det offentliga sin form. Moa Lindunger, ungdomsledare Stockholms stad, höll samtal med ungdomarna, representanter från stadsdelsnämnden i Skarpnäck samt journalister. Det som hände i samtalet var att ungdomarna hela tiden trycktes tillbaka i till förmån för de vuxna, som exempelvis berättade nostalgiskt om när de själva var unga. Moa Lindunger fick då pausa samtalet och göra deltagarna uppmärksamma på den struktur som hade bildats. Men detta var inte tillräckligt, snart hade samma mönster återupprepat sig.

– Det här är inte konstigt, vi är vana vid att vuxna pratar och barn lyssnar, förklarade Moa Lindunger under seminariet.

I nästa steg kom Rebecca Rubin och Angelica Åkerman från White in, i samarbete med Moa Lindunger och Whites Anna Ågren höll de i nästa publiksamtal. Men nu utsågs ungdomarna i stället till expertpanel. Plötsligt lyssnade alla vuxna på deras kunskap och åsikter.

– Den här gången var det inte fritt fram att ta plats, det var några som fick platsen, sade Moa Lindunger.

Efter samtalen var det dags för workshop. Under denna fick ungdomarna arbeta fram konkreta gestaltningsförslag gällande det offentliga rummet, utifrån sitt eget perspektiv. Gemensamma nämnare som kom upp som önskemål var att få göra avtryck. Där man får synas har man även rätt att vara. Exempel på förslag från ungdomarna är skärmar där man kan koppla upp sin telefon och visa klipp och en vägg där man kan måla. Ungdomarna önskade att gestaltningen ska vara i en intim skala och sittplatserna inte placerade mitt på ett torg, utan någonstans där man kan dra sig undan lite. Ungdomarna ville även att det offentliga rummet ska vara till för alla, inte enbart för kvinnor.

Presentation i pdf

Samverkan viktig när vi bygger stad
Anna Zingmark och Karoline Bottheim från Länka Consulting talade om hur samverkan, ledarskap och organisationsutveckling kan bidra till att bryta invanda mönster och strukturer. Och varför detta är viktigt i byggandet av staden.

– Innovation gynnas av utforskande perspektiv, sade Anna Zingmark.

Denna innovation uppstår i gränsområden mellan sektorer och kunskapsområden.

Samverkansledarskap skiljer sig från vår traditionella bild av ledarskap, exempelvis genom att fokus flyttas från sin egen del till helheten i samverkansledarskap. Kommunikationen är också horisontell i stället för vertikal i stuprör. Traditionellt ledarskap är en struktur som ofta anses vara manlig. I ett samverkande ledarskap finns nyfikenhet, lyssnande, generositet, förändringsvilja och mod att våga vara i osäkerhet.

– Vi kan utveckla vår förmåga att samverka genom vårt ledarskap, sade Karoline Bottheim.

Uppgiften måste tas på allvar
Det Moa Lindunger ville skicka med publiken i framtiden var att undersöka projektet Flickrum i det offentliga. Men åhörarna skulle även fundera på om de var beredda att lyssna på andras perspektiv på riktigt. Om man är tillräckligt nyfiken att använda svaret i det man gör. Det handlar inte om att checka av på en lista att man har lyssnat på andra, man måst vara beredd att ta svaret på allvar.

– Skendemokrati undergräver all typ av förtroende. Om jag inte är beredd att ta svaret ska jag inte ägna mig åt det här. Vi måste förstå att andras perspektiv är något som berikar, inte problematiserar ens egen världsbild, förklarade Moa Lindunger efter seminariet.